Josimar José Évora Dias, känd som Vozinha, gjorde en osannolik entré bland årets bästa målvakter när han på måndagskvällen anlände till London Palladium för Ballon d’Or-galan. Den 40-årige kapten från Kap Verde är nominerad till Yashinpriset, trots att hans klubbkarriär har varit blygsam.
Nomineringen grundar sig inte på hans insatser för klubblagen. Han har gjort enstaka framträdanden för Chaves i portugisiska Liga Portugal 2 och har hittills mest varit en ceremoniell förstärkning i chilenska Colo-Colo. Nomineringen är i stället ett erkännande för hans oväntade stjärnstatus under sommarens världsmästerskap, där han höll nollan två gånger.
Vozinha, vars smeknamn betyder “gumman” på portugisiska, släppte inte in något mål i kap verdiska inledningsmatchen mot det blivande mästarlaget Spanien. Senare i 32-delsfinalen pressade han det blivande finallaget Argentina ända till gränsen. Under tiden ökade hans följarantal på Instagram från 56 000 till 27,7 miljoner. Hans fans över hela världen röstade dessutom in honom som startande målvakt i FIFA:s Dream XI.
En symbol för alla som väntar
Vozinha har blivit en symbol för alla som vägrar ge upp hoppet om att deras länge uteblivna drömmar ska gå i uppfyllelse. Trots det har han egna ambitioner kvar, även om de nu är mer ödmjuka än hans prestationer.
På söndagseftermiddagen fick han äntligen en ligamatch för Colo-Colo, något han annars hade missat för att kunna närvara vid Ballon d’Or. Han har hittills inte kunnat slå ut sin tonårige rival om förstamålvaktsrollen. Laget spelade 1-1 mot Palestino, och Vozinha gjorde tre spektakulära räddningar som fick motståndarna att gripa sig om huvudet. Insatserna gav också hans tränare en del att fundera över.
Därefter körde han till flygplatsen i Santiago för att påbörja resan till London. Han gick genom terminalen i vit träningsdräkt, med en livvakt tätt intill sig, och vinkade åt de resenärer som ropade uppmuntran. Tillsammans med klubbpresidenten Aníbal Mosa flög han först till Madrid och steg sedan ombord på ett privatflygplan för den sista sträckan. Han landade bara sex timmar innan galan skulle börja.
Hans smoking hängde på en galge i planets bakre del. Han tog på sig den i all hast och tog sig genom London och genom folkmassorna utanför Palladium. Kvällen hade redan inletts när rapparen French Montana framförde sin hit “One Night” ovanpå en dubbeldäckarbuss.
Ett ögonblick mellan fan och kollega
Vozinha skrev autografer för fler än de flesta. Han bad också om bilder tillsammans med Barcelonas stjärna och Ballon d’Or-kandidaten Lamine Yamal samt med den erfarne tränaren Fabio Capello. Han agerade mer som en fan än som en kollega. När han slutligen tog sig till sin plats gav han hundratals kameror det uttryck som har gjort honom älskad av miljoner: ett lite vidöppet, lite tårfyllt ansiktsuttryck där han både tog in ögonblicket och förundrades över det.
I en nyligen publicerad intervju med The Observer erkände Vozinha att berömmelsens baksida har vägt tyngre än dess fördelar. “Många vill vara kändisar och ha en offentlig profil, men de ser bara den positiva sidan av verkligheten”, sa han. “Om jag fick välja mellan livet jag har i dag och det jag hade förut, skulle jag välja det jag hade förut.”
I september förlorade Kap Verde två gånger i kvalet till afrikanska mästerskapet. Vozinha påminde då om huvudpersonen i en fabel om farorna med tillfällig upphöjelse. Han gjorde ett kapitalt misstag i 3-1-förlusten mot Mali och släppte in båda skotten han mötte i 2-1-förlusten mot Rwanda.
Efter sitt högljudda ankomst till Colo-Colo hade han berättat för journalister: “Trots att jag har spelat i mindre ligor för klubbar som inte var några jättar, har jag alltid sagt till mig själv att jag var en spelare för en stor klubb.”
Ett avsked från världens största scener
Världsklassmålvakter undgår sällan de stora klubbarnas uppmärksamhet. Vozinha är något annat. Under nomineringspresentationen i Palladiums videoredovisning klipptes hans namn bort innan han ens hade hunnit visas. Han hade rest en lång väg för att inte höra sitt namn eller den jubel som skulle ha följt.
Det var ett oförlåtligt misstag. Men det är inte ett påhopp att påstå att nomineringen blir en avskedsgåva snarare än ett förebud om större saker. Den gör det han åstadkom i somras ännu mer speciellt.
Vítor Martins, hans tränare i Chaves, uttryckte det bäst när Vozinha lämnade Portugal, innan han gjorde sina insatser mot Spanien och Argentina. Martins avskedsord visade sig vara profetiska och lät samtidigt som ett vackert, smärtsamt minnestal. “Han befinner sig i ett mycket speciellt skede av sin karriär och upplever ett unikt ögonblick i sitt liv, ett han kanske trodde var omöjligt: att spela i ett världsmästerskap vid 40 års ålder”, sa Martins. “Han var en perfekt proffs ända till slutet.”
Alla målvakter medger att det finns matcher där varje marginal oförklarligt faller på deras sida. Spanien träffade ribban mot Kap Verde, något som det talas mindre om, och riktade fler chanser mot Vozinha än bort från honom. Matchen kunde ha slutat med ett annat resultat, och Vozinha gick ur den som en tapper men besegrad man.
Så slutade hans världsmästerskapsberättelse, efter en omtumlande förlängning mot Argentina där han stoppade den ostoppbare Lionel Messi mer än en gång.
Måndagskvällen blev hans sista möte med en liknande storhet. Han visste det. När han hittade sin plats satt han på andra raden, långt från gången, eftersom han visste att han inte skulle behöva ta sig upp på scenen.
Han vet att han aldrig kommer att få Harry Kanes ihållande briljans, Kylian Mbappés nästan oavbrutna triumfer eller Yamals gränslösa framtid. Han såg på världens kungar inom sitt ädla yrke, bland dem David Raya och Unai Simón, och insåg att han aldrig skulle dela deras rikedomar, bara lite av deras luft.
Han har dock ett stort hjärta, och någonstans i det vet han något som hans mer välsignade rivaler aldrig kommer att få veta: Han vet hur det känns att inte bli vald, och han vet nu också hur det känns att höra till, om än bara för en stund.
“Prestationen är en prestation för alla”, hade han snyftat efter sin storartade insats mot Spanien.
När den märkliga, glittrande kvällen närmade sig sitt bittersöta slut reste sig Vozinha och stannade kvar i gången, som om han var osäker på vart han skulle gå härnäst. Han såg upp mot Palladiums ljuskronor, återigen vidöppen om ögonen och tårfylld. Han hade gjort en mycket lång resa för att komma till London, både i livet och under den här dagen. Men åtminstone för en kväll kunde han räkna sig till spelets giganter, och resten av oss kunde göra det tillsammans med honom.
Han var mer än en perfekt proffs. Han var den perfekta ställföreträdaren för oss alla som älskar fotbollen utan att bli älskade tillbaka, i väntan på att spelet en dag bestämmer sig för att älska oss tillbaka.