Champions League bjöd på en fantastisk omgång 3 med måltablå: 74 mål på 18 matcher, i snitt 4,1 per match. Paris Saint-Germain slog Barcelona, Real Madrid vann mot RB Leipzig, Liverpool mot Villarreal, Real Betis mot Feyenoord och Aston Villa mot Viking FK. Alla fem lag har därmed full pott efter tre matcher (3–0–0). Samtidigt chockade Como Manchester United med en storsegerm, vilket ifrågasätter Michael Carricks framtid. Veckans andra stormatch slutade 2–2 mellan Bayern München och Arsenal på Allianz Arena, där Bukayo Saka haltade av tidigt med en skada.
Fotbollsskribenterna Gab Marcotti, Sam Tighe, Mark Ogden och Beth Lindop reder ut omgången.
Ångrar PSG att de gick så hårt mot Barcelona?
PSG vann ligafasmötet med Barcelona på hemmaplan med 4–2, men priset blev högt. Ousmane Dembélé haltade av efter 20 minuter, och Marquinhos och Khvicha Kvaratskhelia lämnade båda planen skadade efter en timme. Kvaratskhelia, en av världens bästa spelare, har sedan dess fått beskedet att han missar resten av säsongen med en avslitna korsband. Frågan är om Luis Enrique ångrar att laget förlorade en stjärna så tidigt, och om det äventyrar chansen till en tredje raka Champions League‑titel.
Ogden köper inte resonemanget. Spelare kan skadas när som helst, och Kvaratskhelia, Dembélé eller Marquinhos hade kunnat drabbas av samma sak i söndagens Ligue 1‑match mot Lyon. Han påpekar att Luis Enrique har vilat och roterat alla sina stora stjärnor under säsongen. Enligt Ogden hade tränaren rätt att släppa loss storkanonerna, eftersom det var ett sällsynt tillfälle att möta ett lag som kan utmana dem. PSG:s toppspelare har mer att vinna på att möta Barcelona och Manchester City än Le Havre eller Auxerre. Dessutom gav matchen en publiksuccé och visade hur bra slutskedet av Champions League kan bli.
Lindop håller med. Hon menar att den nya formatet gör ligafasmatcher mindre avgörande, men att PSG–Barcelona alltid är en affischmatch och att skador kunde ha uppstått vid andra tillfällen. PSG har den unika lyxen att regelbundet kunna vila spelare i den inhemska serien för att vara som bäst i Champions League, och den strategin har lönat sig de senaste säsongerna. Hon tycker ändå att det är tråkigt att Kvaratskhelia drabbades av en så allvarlig skada. När han är i form är han en av Europas mest underhållande spelare och ger PSG en extra dimension. Laget är fortfarande favorit att försvara titeln, men förlusten är ett stort avbräck.
Marcotti håller med Lindop och Ogden. Man kan skadas när som helst, och det man vill undvika är skador som beror på överspel och trötthet, vilket inte är något problem för PSG. Han påminner om att PSG vann ligan med sex poäng och inte tog över förstaplatsen förrän i mitten av januari. Förlorar de mot Lyon på söndagskvällen kan de falla ner till sjätte plats. Att förlora Kvaratskhelia gör laget sämre, men PSG har gott om offensiva alternativ: Maghnes Akliouche, Ferran Torres och Mika Godts. Enligt Marcotti är spelare som mittbacken Willian Pacho och mittfältaren Vitinha svårare att ersätta.
Tighe undrar om Kvaratskhelias kvaliteter underskattas. Han är beredd att hävda att georgiern är världens bästa vänsterytter, under förutsättning att Kylian Mbappé numera officiellt räknas som en motvillig anfallare, och en av de tio bästa spelarna i världen. Att förlora honom för säsongen är ett hårt slag. PSG har mer ammunition på kanterna, med Désiré Doué som växer till en superstjärna och stora sommarförstärkningar, men Luis Enriques intensiva stil kräver bredd. Laget har inte bara förlorat en spelare, utan sin bästa ytter. Tighe kallar det fruktansvärd otur för parisarna och sorgligt för fotbollen.
Är Liverpools resultat på riktigt under Iraola?
Liverpool vann igen på tisdagskvällen. Laget låg under med 0–2 mot Villarreal efter egna misstag, men vände med fyra raka mål till 4–3. De har full pott i Champions League och har bara förlorat en gång i alla tävlingar den här säsongen, mot Manchester City. Samtidigt har många av de stora namnen, som Bradley Barcola, Florian Wirtz och Alexander Isak, ännu inte visat sitt bästa. Dominik Szoboszlai bär på en skada, högerbackspositionen är fortfarande oavgjord (även om Ronald Araújo spelar bra som “nödlån”) och Rio Ngumohas dynamiska insatser döljer många underliggande problem. Är Andoni Iraolas resultat på riktigt, eller är det en falsk gryning?
Lindop tror inte att någon i Liverpool har illusioner om att Iraolas lag fortfarande är under uppbyggnad. De ser ut att ligga en nivå under Europas bästa lag och var särskilt svaga under den första halvtimmen mot Villarreal. Hon bedömer dem som för bristfälliga för att vinna Premier League i år och förmodligen även Champions League, även om man aldrig kan räkna bort dem i Europa. Iraola försöker införa ett nytt system med spelare som fortfarande lär känna varandra, och därför krävs tålamod, särskilt med tanke på den senaste tidens skadeproblem. Ngumoha är däremot en riktig anledning till optimism. Han har imponerat i inhopp på högerkanten, men tisdagskvällen var hans mest kompletta match i Liverpooltröjan. Han är bara 18 år och man kan inte förvänta sig sådana insatser varje vecka, men han har en mycket ljus framtid på Anfield.
Tighe håller med om att Ngumohas insats var Liverpools största positiva sida vid sidan av de tre viktiga poängen. Det avgörande är att han såg bra ut på högerkanten. Man ska undvika att lägga för mycket press på en så ung spelare, men han verkar kunna lösa ett verkligt dilemma för Iraola den här säsongen. Liverpool gick på något sätt in i säsongen med fyra ytterspelare som alla föredrar vänsterkanten, vilket skapade en uppenbar obalans i truppen. Iraola har provat flera alternativ där (Cody Gakpo, Víctor Muñoz och Ngumoha), och Ngumoha känns som den som verkligen kan ta platsen. Mer behöver ses, men det är mycket spännande för Liverpool.
Marcotti kallar det en falsk gryning i den meningen att Iraola inte är en tränare som får omedelbar effekt i resultaten. Hans fotboll är annorlunda och tar längre tid att ta in. Folk glömmer att Bournemouth bara tog tre poäng på hans första nio matcher och sedan förbättrades säsong för säsong: från elfte plats till nionde och sedan sjätte. Det blir extra långsamt eftersom han ärvde en enligt Marcotti dåligt sammansatt trupp med spelare som inte nödvändigtvis passar hans idéer. Dessutom kommer försvarsledaren Virgil van Dijk sannolikt att lämna, och Iraola får börja om defensivt nästa säsong. Marcotti påpekar att Iraola har gjort det förut: han förlorade tre av fyra backar på en enda sommar i Bournemouth och kom tillbaka starkare. Dessutom saknar han förstavalet i mittanfall, Hugo Ekitike, fram till nyår. Det betyder att det finns en gräns för vad han hinner jobba med på träning, och resultaten pendlar beroende på enskilda spelare. Han beskriver det som lappverk, med Araújo som högerback. Ngumohas insatser är uppmuntrande, och Marcotti är särskilt glad eftersom fokus ofta hamnar på inverterade ytterspelare och annat struntprat. Han ser ljusglimtar: Ryan Gravenberch lär sig mycket även när han spelar dåligt, Jérémy Jacquet växer i självförtroende och Muñoz ser användbar ut. Det är dessa spelare som kommer att definiera Iraolas framtid, men ett “riktigt” Iraolalag får vi enligt Marcotti inte se förrän om ett år i bästa fall.
Ogden tycker att Liverpool klarar sig bra just nu. Laget befinner sig i en övergångsperiod och kommer inte att utmana Arsenal och Manchester City om ligatiteln, men alla klubbar måste ibland genomgå smärta när de trycker på omstartsknappen, och dit har Liverpool kommit under Iraola. Ngumoha är deras ljusaste offensiva talang, vilket inte ger Wirtz och Barcola särskilt fina vitsord, men Liverpool är spännande framåt och gör sannolikt fler mål än de släpper in i de flesta matcher. Tålamod är numera obefintligt i toppfotbollen, men det är vad som krävs på Anfield. Och det kunde vara värre, menar han: titta bara på Manchester United.
Bör Carrick få sparken direkt?
Manchester United förlorade pinsamt med 4–1 mot lilla Como och gick sedan till angrepp mot varandra efter matchen. Kaptenen Bruno Fernandes ifrågasatte öppet Michael Carricks taktik. Frågan är om Carrick ska sparkas direkt eller om klubben ska vänta till landslagsuppehållet, och om Lisandro Martínez hade rätt i sitt utbrott förra veckan. Allt kan knappast bero på Carrick.
Tighe menar att allt inte kan ligga på Carrick, eftersom en klubb måste fungera på alla nivåer för att lyckas, men att Martínez intervju räddade Carrick enormt. Laget är inte bra uppsatt, fungerar inte som det ska och kan knappast ses som omöjligt att bli betydligt bättre med nuvarande spelartrupp. United avslutade sommaren med brist på vänsterback och anfallare, men värvade bra spelare på mittfältet som presterar uselt. Är det spelarnas fel, tränarens fel eller bådas? Tighe lyfter fram att Youri Tielemans plötsligt gått från att vara en av Premier Leagues bästa mittfältare till någon som ligger långt från sin nivå. Är det hans fel, eller är laget dåligt uppsatt? Med den logiken bör Andrey Santos få mer förståelse: om Tielemans famlar gör Santos naturligtvis det också. Det finns stora problem i United på flera nivåer, men Carrick bär mycket ansvar, dock inte allt.
Ogden håller med om att det inte bara är Carricks fel, men Tighes poäng om Tielemans leder honom till något som varit tydligt hela säsongen: Uniteds spelare ser inte vältränade ut. Deras löpstatistik är bland den sämsta i Premier League, och om de saknar kondition ligger det helt på tränaren och hans stab. Om ett lag inte är tillräckligt vältränat kan ingen talang kompensera det på Premier League‑ eller Champions League‑nivå. Ogden beskriver en trupp full av missanpassade spelare, vissa som Luke Shaw från Louis van Gaals tid i klubben (2014–16), och för många spelare är antingen inte bra nog, för gamla eller båda. Därför måste Carrick gå, anser han, eftersom han inte är kvalificerad för ett jobb av Uniteds dignitet. Det fungerar aldrig när en tillfällig tränare får jobbet permanent. Ogden vill ha en tränare som får spelarna vältränade, organiserade och disciplinerade, och nämner Antonio Conte.
Lindop tycker synd om Carrick. Martínez kommentarer pekar på en klubb i oordning bakom kulisserna, även om United vill visa upp sammanhållning. Carrick är den senaste i en lång rad tränare som kämpat på Old Trafford, och det finns ingen universallösning, särskilt om ledningen ovanför honom förblir oförändrad. Hon håller ändå med Ogden om att Carricks dagar verkar räknade. Han gjorde ett utmärkt jobb med att stabilisera laget förra säsongen, men saknade enligt henne meriterna för att ta rollen långsiktigt. Hon vet inte vad svaret är härifrån. Conte skulle ge lite krydda, men äktenskapet skulle sannolikt sluta i katastrof någon gång, även om det skulle ge bra material till klubbens dokumentärserie “All or Nothing”.
Marcotti citerar Ogden: “Det fungerar aldrig när en tillfällig tränare får jobbet permanent. Gab kanske har ett exempel som motbevisar mig, men det vore ett undantag.” Han svarar med en rad exempel. Roberto Di Matteo var tillfällig tränare och vann Champions League. Zinedine Zidane var tillfällig tränare och vann tre Champions League. Hansi Flick var tillfällig tränare och vann trippeln, och gör det dessutom bra i Barcelona nu. Tony Barton var tillfällig tränare och vann Europacupen med Aston Villa. Edin Terzic var tillfällig tränare och vann tyska cupen och nådde Champions League‑finalen. Garry Monk ersatte Michael Laudrup i nedflyttningshotade Swansea City och ledde klubben till åttonde plats nästa säsong. Chris Coleman var tillfällig tränare i nedflyttningshotade Fulham och ledde klubben till nionde plats året därpå.
Problemet är enligt Marcotti att alla dessa antingen hade exceptionella spelare eller en mycket stabil klubb, eller båda. United är ingetdera. Han ser två skilda frågor. Den första är om Carrick kan ta United dit de vill. Svaret är sannolikt nej, och därför bör han gå: steget var för stort, det är för svårt att anpassa sig till spel mitt i veckan och det är för uppenbart att den här gruppen, som springer på halv fart, inte spelar för honom. Marcotti noterar också att det för en så kritisk match var märkligt många skadade: de enda seniora utespelarna på bänken var Joshua Zirkzee, Amad Diallo och Carlos Baleba. Den andra frågan är vad som är fel på klubben, eftersom det uppenbarligen inte bara handlar om Carrick. Där hade Martínez rätt. Det finns allvarliga problem med kommunikation och driv. Det handlar inte bara om transferfönstret och Jason Wilcox val utan om ansvarstagande och vision, och det fixas inte med en gång.
Ogden ger Marcotti Zidane och Flick, men säger att Di Matteo var borta inom några månader efter att han skrivit på ett nytt kontrakt, vilket i princip är det öde som väntar Carrick. Marcotti frågar om Coleman, Barton, Monk och Terzic ska förbigås, och tror att de flesta United‑fans skulle vara nöjda med att Carrick vinner Champions League och sedan får sparken.
Vad säger oavgjort mellan Bayern och Arsenal?
Veckans andra storm match slutade 2–2 mellan två titelkandidater, Bayern München och Arsenal. Arsenal var nästan i full styrka (utan William Saliba), medan Bayern saknade Joshua Kimmich, den avstängde Michael Olise och Jamal Musiala. Luis Díaz kom in som avbytare men lämnade planen med en skada. Säger oavgjort mer om Bayern eller om Arsenals chanser att vinna hela turneringen?
Lindop kallar det en match av hög kvalitet mellan två toppklubbar, med tre briljanta mål. Hon tror att Arsenal är det gladare laget, inte bara för att de kvitterade sent utan för att det var ännu en mogen bortainsats som visade hur svårbesegrade de är i europeiskt spel. Att förlora Saka med skada i första halvlek var ett avbräck, men Eberechi Eze gjorde det bra när han blev inbytt, och om någon trupp är rustad för skador är det Arsenals. Hon kan se dem gå långt i turneringen igen. Bayern är svåra att bedöma med så många skadade. Vincent Kompany blir besviken över hur laget hanterade matchen vid ställningen 2–1, men när några av storspelarna återvänder blir det ett annat lag.
Marcotti instämmer och säger att matchen hade varit rundans bästa om man inte sett Barcelona–PSG dagen innan. Att förlora Saka efter tio minuter gjorde inte Arsenal någon tjänst, men laget visade mycket karaktär. Det var Arsenal från förra säsongen, det som parkerar sig, håller kompakt och försöker spela i omställning. Han tycker inte att Arsenal ska spela så i varje match (inte heller Mikel Arteta tycker det), men det var rätt tillvägagångssätt på bortaplan. Han är ingen Viktor Gyökeres‑anhängare, men det var rätt val, och han är inte säker på att Kai Havertz kunnat lägga av bollen som Gyökeres gjorde inför Declan Rice mål.
Bayern var besvikna eftersom de ledde med 2–1 hemma i andra halvlek och inte vann, men Marcotti menar att de måste bedömas med hänsyn till omständigheterna. Frånvaron vägde tungt. Man märker Kimmich ännu mer när han saknas: Tom Bischof är bra men har långt kvar till Kimmichs ledarskap. Alphonso Davies visade att han fortfarande klarar av att spela ytter, och vi kan få se mer av det under säsongen. Olises frånvaro lämnar ett gapande hål. Det som slog Marcotti var att båda lagen försökte vara fysiska och kompakta, och att båda inledande målen kom efter enastående passningar i omställning, från Martin Ødegaard och särskilt Harry Kane. Arsenal hittade ett sätt att neutralisera Bayern, men inte det gamla knepet med att Kane faller djupt och hittar framrusande ytterspelare. Det finns inget svar på det.
Ogden anser att Bayern har den bättre truppen med fler talangfulla individer, och en målskytt, Kane, som är precis vad Arsenal behöver för att ta nästa steg. Båda lagen kommer att gå långt, men hade Bayern inte stött på PSG i semifinalen förra säsongen hade de nått finalen. Bayern har fler alternativ och större taktisk flexibilitet, plus fördelen av att spela i en mindre konkurrensutsatt liga än Arsenal, och är därför ett bättre bud på att vinna turneringen i år. Just nu är PSG, Bayern och Barcelona en klass för sig, och Arsenal tillhör nästa grupp. Arteta behöver tillföra mer variation och äventyrslust i lagets taktik för att bli ett verkligt hot mot de tre stora.
Tighe tycker att resultatet passar alla parter. Bayern förväntar sig alltid att vinna hemma, men med frånvaron, och eftersom det “bara” är en ligafasmatch, går oavgjort att svälja. Arsenal gjorde i praktiken det de behövde, och att Sakas skada inte skakade dem särskilt mycket är också en stor fördel (för inte så länge sedan hade det lätt kunnat sänka dem). Skadans omfattning är det Arteta oroar sig mest för, inte tappade poäng. Att ta oavgjort på bortaplan mot ett lag ur pott ett är helt okej.
Vad mer stack ut under omgång 3?
Tighe lyfter fram att Manchester City krossade AEK Aten med 5–1, till stor del tack vare en klunga akademiprodukter. Fokus fortsätter, med rätta, att ligga på Citys enorma utgifter under de senaste 15 åren, så att vinna en Champions League‑match tack vare ungdomsstjärnor kändes som ett skönt styrkedrag för fansen, även om inte så många kom för att se det. Phil Foden var kvällens stjärna med tre mål och visade tränaren Enzo Maresca att han har eld i magen just nu. Rico Lewis assisterade två av målen, medan 17‑årige Floyd Samba vann frisparken som startade det hela. Senare kom 18‑åringarna Ryan McAidoo och Kaden Braithwaite in och gjorde avtryck, där McAidoo framspelade Fodens tredje mål. Det gav åtminstone säsongskortsinnehavarna något att värma sig på under en kall, regnig kväll.
Ogden invänder att den glesa publiken på Etihad var oroande. Han förstår att fotboll är dyrt för supportrar numera, men de många tomma stolarna pekade på Citys relativt lilla supporterbas, som inte stämmer överens med klubbens kommersiella intäkter, som ligger i nivå med Real Madrids och större än Manchester Uniteds. När United mötte Sabah FK på Old Trafford förra månaden betalade 73 685 personer för att se matchen, eftersom United har en enorm supporterbas som fyller luckorna när stamgästerna uteblir. Den officiella publiksiffran mot AEK var 40 042, och Ogden skämtar om att man kanske räknade uppblåsbara bananer för att få ihop siffran. Skämt åsido: när Citys stamgäster inte har råd att komma finns det inte tillräckligt med fans som kan ta de lediga biljetterna. Det är ingen skam, men när en klubb hävdar att den är en global kommersiell supermakt måste fansen bevisa det genom att fylla arenan, precis som hos Real, United, Liverpool och Bayern München.
Lindop pekar på att Balon d’Or‑galan på måndag närmar sig, och att Kane än en gång visade varför han är en värdig kandidat. Han var inte riktigt på sin glimrande nivå i Bayerns 2–2 mot Arsenal, men gjorde ändå ett mål och en assist: han framspelade briljant till Davies och satte sedan straffen iskallt. Kanes målform är fenomenal, men det är hans passningsrepertoar som gör honom så rolig att se på. Hans precision mot Arsenal var sådan att han en annan kväll kunnat avsluta med tre assist. Hon erkänner att det kan vara hennes engelska partiskhet, men hon hejar på att han tar hem priset vid nästa veckas glittrande gala i London.
Marcotti tycker att det varit nog med City‑kritik på sistone och bryr sig inte om Ballon d’Or. Han fokuserar i stället på Como. Nico Paz skulle just nu kunna gå in i nästan vilket lag som helst i världen, och Marcotti är glad att han visar det på den stora scenen. Han noterar att Como saknade tre ordinarie spelare (Trevoh Chalobah, Assane Diao och Moise Kean) och att United senast släppte in fyra mål i en match i maj 2025 (borta mot Brentford). Cesc Fàbregas är på riktigt. Och även om Como har spenderat över sina tillgångar och sannolikt får besök av finansiella fair play‑fén och betalar ett högt pris, är spelarna på planen för det mesta antingen ungdomar eller medelmåttiga spelare som blivit pånyttfödda under Fàbregas.