Bruno Fernandes har tappat form, och Manchester United har svårt att hitta momentum den här säsongen. Frågan är nu om Michael Carrick bör ta bort sin kapten från startelvan inför mötet med Leeds på söndag.
En dag före Manchesters United resa till Atletico Madrid i Champions League gav klubben ut ett uttalande om kaptenen. Där talades det om ett “skavande skadeproblem”, men klubben betonade att det inte fanns “något att oroa sig för”. Hans prestation den kvällen tydde på något annat.
Kanske var hänvisningen till en skada tänkt att dämpa kritiken som börjat växa kring förra årets Premier League-spelare. Hans form har blivit ett oväntat problem för Michael Carrick, och den speglar var Manchester United står i stort.
Så ofta har Fernandes varit lagets räddare, men nu är han lagets belastning. Problemet är att när han inte bidrar offensivt erbjuder han nästan ingenting annat. Det ligger inte i den 32-årige portugisens roll eller repertoar att vara stridslysten utan boll. Men Uniteds bräcklighet gör att laget inte har råd att bära på passagerare.
Bruno Fernandes har nu gått fyra Premier League-matcher utan mål eller assist, hans längsta svacka sedan han gick sju matcher i april och maj 2025.
Är det för tidigt att trycka på panikknappen?
Att flytta ut Fernandes på bänken vore ett djärvt beslut av Carrick. För det första: vem skulle ersätta honom? Mason Mount är det självklara valet. Matheus Cunha kan också spela som tian. Båda vore experimentella val i ett turbulent läge. Söndagens resa till Leeds ses som en match man måste vinna.
Carrick måste dessutom väga betydelsen av att släppa sin tungviktare, Uniteds bäste spelare, och den person som genom all turbulens har visat sig vara den sanna förkroppsligandet av Old Trafords hjärta och tradition.
Om ett sådant beslut slår fel utsätts Carrick för ännu hårdare kritik. Det finns inget enkelt svar.
Men sanningen är att Fernandes har sett oformlig ut hela säsongen. Kanske var benen tömda efter VM i somras. Kanske spelar han nära smärtgränsen. Mest troligt är att ansvaret väger tungt. Den oundvikliga stenen runt halsen som följer med att spela för Manchester United Football Club.
Den produktive målskytten är trött. Trött på att vara den enda tråden av positivitet. Trött på att vara den vars prestation så tydligt kopplas till resultatet i matcherna. Och spelaren som, i egenskap av kapten, måste möta mediakritikerna när resultaten inte blir som man önskat.
“Kanske borde de ta av Bruno eftersom han inte har sin bästa match”, sade före detta lagkaptenen Wayne Rooney i halvtid i Madrid. Ändå, om Carrick skulle satsa på en spelare för att tända gnistan, ett ögonblick av kvalitet som behövs för att komma tillbaka i en fientlig match på Metropolitano, så vore det Bruno.
Fernandes har spelat 96 procent av alla tillgängliga minuter under Carrick. Han har bytts ut bara tre gånger, mot Manchester City, mot Liverpool och på tisdagen i Atletico, och alla byten skedde efter den 81:a minuten. Han har bara blivit petad en gång, i ligacupen mot Brighton i september. Carrick klarar inte av att vara utan honom.
Men tränaren är nog den förste som märker kaptenens svacka. Utöver produktiviteten, det tog Fernandes en anmärkningsvärd 23 minuter att slå sin första passning mot Tottenham förra helgen, är kroppsspråket lika olyckligt. Alla vanliga gester är tillbaka: ett utbrott av frustration i fysisk form.
Han visade hela registret i Madrid. Händerna mot ansiktet. Händerna mot huvudet. Händerna på höfterna. Och till slut händerna ihopklappade, då han applåderade en trött supporterskara vars energi och tålamod inför det de ser verkar tunnas ut allt mer.
Allt detta väcker naturligtvis djupare frågor, vilket sammanfattades av Lisandro Martinez utbrott på tisdagen. Hans kommentarer, där han kritiserade klubbens ledning, spreds lika snabbt som orden lämnade hans mun.
I grunden uttryckte Martinez bara det de flesta observatörer tycker är sant. Manchester Uniteds trupp saknar den talang och bredd som krävs för att spela tre matcher i veckan. Fernandes form är ett symptom på just det.
Medan den ena sidan av Manchester med rätta sågas för att ha spenderat för mycket, får den andra skulden för att ha spenderat för lite. Det är inte Carricks fel, utan ett misslyckande för, som Martinez träffande uttryckte det, “ovanför”.
Följderna av motviljan att investera utöver det snäva fokuset på defensiva mittfältare syns nu på planen. Den fysiska skadan syns tydligast hos dem som spelas för hårt till följd av detta. Men hoppet och optimismen som präglade den här säsongens början har också snabbt eroderat.
Förlorar man mot det härdade Leeds på Elland Road i helgen bryter full krismod ut. Daniel Farke kommer att försöka utnyttja just den ömtåligheten. Och varför skulle han inte göra det? Leeds går in i mötet före United i tabellen för första gången sedan september 2002. Få Premier League-motståndare är lika lockande just nu.
För om Bruno Fernandes inte kan lyfta Manchester United ur deras egen dålighet, vem ska då göra det?